Kategori: Thoughts

A love so deep the ocean would be jealous

Ni vet när man är bortrest någonstans och känner hemlängtan? Man längtar efter sina rutiner, sin egna säng och att bara kunna göra det man vill. Jag har hela tiden gått runt med en gnagande känsla inom mig av hemlängtan, enda tills jag hittade honom. Han med stort H. Han som checkade av varje krav på min "drömkille-lista". Han som står ut med mitt svängiga humör, han som alltid låter mig ha rätt, han som lyssnar på mig när jag babblar på om allt sånt som han inte bryr sig om och han som alltid går med på att kolla på filmerna som jag väljer för han vet att jag ändå snart kommer somna och då kan han byta till det som han vill se. Han som låter mig värma mina kalla fötter på honom, han som kan vakna på natten när han känner att allt inte är som det ska och han som alltid ser till att jag kommer hem säkert. Han som bekräftar mig och får mig att känna mig självsäker, han som lyfter mig och alltid stöttar mig i mina val trots att han inte alltid håller med, han som håller ihop mig när jag går sönder och han som alltid går med på att klia mig på ryggen eller dra mig i håret tills jag somnar. Jag har nu äntligen kunnat lokalisera min hemlängtan och insett att den inte kopplas till något riktigt hem. Jag har hittat mitt hem mellan dina armar. När jag är med dig så är jag på hemmaplan, jag är lugn och säker och framför allt tryggare än på någon annan plats. Tack för allt du gör för mig. Tack för att du står ut med mig på alla mina svängiga och stormiga dagar. Viktigast av allt- tack för att du älskat mig när jag inte kunnat älskat mig själv. Tack för att du fått mig att inse att även jag har ett värde. Tack för allt.

 

Youre my best friend, my human diary and my other half. You mean the world to me. Love you

Blickar tillbaka...

Till vänster ser vi en bild på mig och Victoria innan vår skolavslutning i nian. Vi hade lockat håret och satt på oss våra finaste klänningar och vi var redo att vinka hejdå till grundskolan. Visst var det sorgligt och lite läskigt att lämna tryggheten på Årbyskolan där vi spenderat 10 hela år, men det var ändå spännande och roligt att få bryta mönstret och börja gymnasiet. Man kände sig lite vuxen. Jag minns när det var dags att välja och ansöka till gymnasiet att alla sa till oss att man ska välja skola och program utefter vad man själv vill, och inte välja efter sina vänner. Något som vi tyckte var ett jättedumt påstående? Såklart vi skulle gå med varandra. Vi har gått ihop sedan dagis och vi kunde inte förstå varför vi inte skulle fortsätta göra det. Så vi valde samma program och samma skola och vi höll ihop. Tre år till på gymnasiet har vi stått ut med varandra. Ja, jag menar verkligen att vi har stått ut. För vi är varandras motsatser personlighetsmässigt och vi kan verkligen gå varandra på nerverna. Men som min pappa sa i sitt tal på vår mottagning så har vi växt upp som systrar och det är precis vad vi är. Arton hela år, inte bara av vänskap utan även av systerskap har vi hållt ihop. Nu har vi äntligen fått våran dag som vi pratat om sedan vi lekte i sandlådan på dagis. Vi sprang ut hand i hand med mössorna på huvudet och jag har aldrig varit stoltare. Jag älskar dig och alla dina kontrollbehov som jag inte förstår mig på. DU ÄR BÄST!!

 

Till vänster ser vi sextonåriga jag, sommarlovet mellan nian och gymnasiet. En osäker tjej, borttappad i tonårens bekymmer och ideal. Jag ser glad ut på bilden men på insidan var lycka en sällsynt känsla. Jag pendlade ständigt mellan att älska mig själv och att hata mig själv. Jag strävade efter att uppnå alla idealen, man skulle vara smal och slank, man skulle vara pigg och glad och träna ofta, vara bra i skolan och umgås med många vänner. Det var mycket att hålla koll på och man ville verkligen leva upp till alla förväntningar när man skulle börja en ny skola för första gången i sitt liv. Så inte var det konstigt att ens självförtroende brast när man inte orkade hänga med. På den högra bilden ser vi mig på min studentdag, denna gång är leendet faktiskt äkta. Tre år senare har så mycket fallit på plats. Jag älskar inte mig själv, men jag hatar inte mig själv heller. Jag känner att jag har hittat mig själv, jag vet vem jag är och vad jag vill. Framförallt så vet jag att det är okej att inte vara okej och jag vet att samhällets ideal bara är omöjliga att nå upp till. Dessa tre år har varit livets resa och jag är så jävla stolt över mig själv att jag tagit mig hit. Ja, jag är faktiskt stolt och det får man vara. Jag har stött på många motgångar och det har inte varit lätt alla gånger. Men jag tog mig igenom det och jag klarade det. Jag är inget annat än lycklig, stolt och tacksam. Tack till alla som stöttat mig, hjälpt mig och gjort det möjligt för mig att komma hit. Tack till mig själv som faktiskt gjorde resan. TACK. Nu checkar jag ut och är redo för nya äventyr!

Påminnelse till mig själv...

Glömmer nästan bort att jag har min tatuering på ryggen. Till skillnad från gadden på armen så ser jag den aldrig, vilket gör att man nästan blir lite överraskad ibland haha. Idag kändes som en dag jag behöver lite påminnelse av budskapet där "antingen ska jag hitta en väg, eller så ska jag skapa en". Behöver hitta motivation och envisa Lovisa igen. Har märkt på senaste att det är många känslor som springer ikapp en när man försöker att undvika, vilket har tagit lite på en på senaste tiden. Det känns tungt. Men förhoppningsvis blir det bättre snart.

 

Nå väl. Måndag. Har jobbat. Inte så mycket mer. Ska kolla på lite serier nu. Ny vecka framför mig. Orkar inte.

Livet som anhörig

"Relationerna inom familjen blir ofta svåra och negativt värdeladdade när en familjemedlem kämpar mot ett självskadebeteende.Ofta blir det bråk och diskussioner om det ena och det andra. Föräldrar och partners kämpar för att överlista sjukdomen och sjukdomen kämpar för att överlista alla som försöker hjälpa. Känslor av hopplöshet, sorg, ilska, utmattning och skuld växer och smittar lätt av sig på resten av familjen. Livet som anhörig är en ständig balansgång där man måste gå ensam utan stöd, med en ständig skräck för att trampa snett."

Dag åtta: tre favoritplagg

Min bomberjacka som jag köpte på Stradivarius i London

Kombinationen av pyjamasbyxor och tofflor, går nästan ALLTID runt i det när jag bara är hemma, skönaste!

Mina crop tops som jag köpte från Beska i Barcelona. Så snygga och enkla att matcha, passar både till vardagliga och festlige tillfällen. Älskar dom!

 

/ LOVISA

En sån dag

Har sovit större delen av dagen efter nattpass. Vaknade upp med ångest. Typiskt. Har försökt att hålla mig sysselsatt under dagen för att distrahera mig men det har gått sådär, det känns tungt att andas helt enkelt. Men men, är hemma hos killen min nu och han kommer nog hem från Västerås om någon timme. Tänkte ta en dusch och laga mat och vänta på att denna dag ska ta slut. Och även denna vecka helst så fort som möjligt haha / L

Dag sju: fyra snygga fotografier

Tre av mina favoritsaker på samma bild- Wilma, kinamat samt Heron City

 

Överraskning av Hamze på allahjärtans dag<3

 

Denna bild gillar jag dels för att mitt rum är städat för en gångs skull och dels för att min resa är öppen för packning, vilket betyder att en resa väntar runt hörnet...

 

Thailand, White Sand Beach... Behöver jag ens förklara varför jag gillar denna bild? 

Dag sex: fem närmaste vänner

 

/ L

 

Dag fem: sex saker du skulle göra om du vann en miljon

* Skänka pengar


Först och främst skulle jag välja att skänka pengar till någon förening. Krigsdrabbade länder och människor i nöd skulle jag vilja ge pengar till och även till forskningen av cancer.

 

* Spara pengar

 

Skulle försöka att spara undan en del till framtiden, till jag ska flytta hemifrån eller börja plugga till exempel.

 

* Dela med mig familj 

Skulle såklart dela med mig av pengarna till min familj.

 

* Resa

 Jag hade definitivt bokat en/ett par resor vilket är min högsta dröm att besöka så många platser som möjligt.

 

* Shoppa

 Vem har inte drömmen att få shoppa obegränsat över en dag?

 

* Gå på spa

En dröm jag har är att gå på spa i Gothia Towers i Göteborg, så den drömmen skulle jag passa på att uppfylla.

Dag fyra: sju saker du ofta tänker på

* Mat- Något som konstant finns på hjärnan haha

* Serier- Skapar alltid ohälsosamma relationer med personer i serier jag följer haha

* Pengar- Tänker alltid på hur jag kan tjäna mer pengar samt vad jag ska göra med dom haha

* Resor- Behöver jag säga mer? 

* Träning- Tänker ofta på att jag borde träna, händer dock ej så ofta dock haha..

* Min familj- Som ni vet har det varit ett par jobbiga år, så min familj och deras välmående är ofta i tankarna

* Studenten- Vad ska hända efter? Ska jag plugga? Resa? Jobba?

/ LOVISA

Dag tre: åtta saker du inte klarar dig utan

* Min mobil- Min mobil använder jag dagligen ca hela tiden, hemskt men sant.

* Min familj- Min familj, mitt kött och blod, skulle inte vilja leva i en värld utan dom.

* Mina vänner- Mina vänner, de som stöttar mig genom allt och de som jag delar allt med. Guldvärt!

* Min laddare- Hade inte klarat mig utan min mobilladdare såklart, haha!

 

* Mitt jobb- På denna punkt handlar det inte om just MITT jobb, men jag hade inte klarat mig utan att ha ETT jobb. Jag spenderar ganska mycket pengar och vet inte hur jag skulle gå runt annars.

* Resor- Detta är mera något jag inte vill klara mig utan, men jag hade såklart överlevt utan att få leva lush life haha!

* Min dator- Använder min dator i stort sett varje dag till att se alla mina serier och filmer!

* Mat- Detta är faktiskt något man inte klarar sig utan haha. Även något jag inte vill klara mig utan, älskar mat i alla former...

 

Dag två: nio saker om dig själv

1. Jag kan få jättekonstiga fobier, när det är dåligt väder kan jag ibland få riktig panik tillexempel när det spöregnar och blåser riktigt mycket haha!

2. Jag har något som heter vitiligo på min mage, det är bortfall av pigment vilket gör att jag är vitare på vissa ställen. Syns mest när jag solar och blir lite brun!

3. Jag tycker inte om några grönsaker överhuvudtaget! Äter knappt frukt heller förutom typ äpple, apelsin och mandarin.

4. Det finns ingenting jag hellre spenderar mina pengar på än på resor!

5. Jag blir jätte flygrädd när det gäller starten, däremot så älskar jag landningarna!

6. Jag klarar inte av att ha pengar på kortet typ, så fort jag har något över kollar jag vad jag kan köpa haha..

7. Jag köper typ hellre kakor än godis på helgkvällar, ÄLSKAR kakor!!

8. Jag är superduper kittlig ca överallt

9. Jag är en sån jack och sko-person. Kan köpa hur mycket jackor och skor som helst, ingenting är för mycket!

/ L

Dag ett: tio saker du vill göra innan du dör

/ L

Tio dagar

För att spica upp bloggen lite så tänkte jag köra en liten lista i tio dagar som jag snott från min kära kusin, ser ut såhär;

 

Dag ett: tio saker du vill göra innan du dör
Dag två: nio saker om dig själv
Dag tre: åtta saker du inte klarar dig utan
Dag fyra: sju saker du ofta tänker på
Dag fem: sex saker du skulle göra om du vann en miljon
Dag sex: fem närmaste vänner
Dag sju: fyra snygga fotografier
Dag åtta: tre favoritplagg
Dag nio: två favoritlåtar
Dag tio: en bekännelse

 

 

Vi börjar imorgon!

/ L

London

Har aldrig varit ett stort fan av England, har varit där en gång för nått år sen och det finns givetvis bra shopping, men kände inte för att åka dit igen. Men vad har hänt med mig under den senaste tiden? Jag vill leva mitt liv någonstans i England och punkt slut. Allt är lite extra där, jag tänker främst på högtider. Där är det allt eller inget som gäller.

Jag har blivit en äkta prenumerant på Youtube och många av mina favoriter är någonstans ifrån Storbritannien, och jag tror att det är därför jag ändrat uppfattning! Jag måste dit efter gymnasiet och pröva mina vingar, cheesy af. Kanske läsa någon kurs eller försöka hitta ett jobb? Det enda jag vet är att jag vill dit. Om någon av er har varit där under en längre period så får ni gärna kommentera och berätta om eran tid i England! 

Wilma

24 days

//Nu börjar man längta lite extra mycket till Thailand//

Dagen har bestått av ett frisörbesök och övningskörning. Den andra delen av dagen var inte så lyckad och jag höll på att döda både mig och mamma på bara en timme. Jaja jag måste bara öva mer.. Nu under kvällen har jag såklart kollat på Idol-finalen men såklart så är min första prioritet alla mina Youtubers. Jag önskar att jag var modig nog att starta min egen kanal, så cred till er som faktiskt gör det! Något som har oroat mig ganska mycket på senaste är alla dessa julklappar, jag har verkligen sån prestationsångest över vad jag ska köpa till vem. Det är egentligen helt sjukt hur mycket hets det är över julklappar.. Förut älskade jag att köpa massa men nu känner jag bara ångest. Jaja det löser sig nog tillslut ändå! Nu är klockan mycket och jag ska nog gå och lägga mig, hoppas ni har en fin helg!
/Wilma

Collie Buddz, Paul Wall- What a feeling

Hej hopp! Allt bra med er? Fredagskänslan har hittat till mig trots att jag jobbar imorgon. Jag var uppe med tuppen idag och tänkte faktiskt ta mig tid att berätta varför. I vanliga fall skulle jag bara skriva något i stil med att "jag hade ett möte." - Vilket jag iochförsig hade. Jag var iallafall nere på psykiatriska mottagningen där jag hade tid hos en slags psykolog? Hon som jag gick och pratade med är speciellt inriktad på att ha samtal med familjemedlemmar och anhöriga till en patient som går igenom något svårt. Som många redan vet har det varit (och är fortfarande) ett par tuffa år för min familj då min syster fått gå igenom både det ena och det andra. Det är inget jag vill gå in alltför djupt på utan hänvisar istället till hennes blogg om ni känner att ni vill läsa om det. (Här är en länk till den.)

 

Hur som haver. Detta var då mitt första samtal ever tror jag, bortsett från något enstaka besök hos kuratorn i högstadiet, vilket inte var särskilt mycket att hänga i julgranen för den delen heller. Jag har insisterat på att jag inte ska öppna min mun eller ens yttra mig om mitt mående, då det inte har känts relevant i det stora hela. Inte lika viktigt. Men idag gjorde pratade jag faktiskt. Det var såklart jobbigt och lite läskigt, men också så skönt. Många ömma punkter och saker man förträngt som nu bubblat upp till ytan igen. Nu efteråt känner jag mig dock lättad och jag har fått en del tankeställare. 

 

Meningen med att ta upp detta på bloggen är väl delvis för att jag hela tiden säger att jag inte vill tillhöra den gruppen ytliga bloggare som bara tar upp det som är bra hela tiden utan även lyfter fram de lite tyngre dagarna. Men även delvis för att jag vet att det är många som har suttit hemma och funderat på om de ska våga prata med någon eller inte, precis som jag har gjort nu i ca tre år. Det är ett megastort steg att överhuvudtaget gå till någon. Även om man inte säger något under hela samtalet så är det stort att ta sig dit. Jag vet också att jag har ett par vänner som hela tiden tänker att deras problem inte är tillräckligt stora etc. Men vems är det egentligen? Och vem avgör vilka problem som är tillräckliga egentligen? Inte Ellinor Löfgren iallafall hehetongue-out

 

Nu ska jag fixa något att äta och lägga mig i solen ett tag! Hoppas ni får en toppenbra fredag och helg! laughing PUSS / LOVISA

Aut viam inveniam aut faciam

Här är nu bilder på tatueringen jag gjorde förra veckan men som jag (som tidigare nämnt) gått och tänkt på att göra hur länge som helst. Texten "aut viam inveniam aut faciam" är på latin och betyder "either i'll find a way or i'll make one." Fastnade för det citatet ganska så direkt då jag tycker att det finns en bred mening bakom det och jag känner igen mig i det.

 

Jag är en väldigt envis person av mig. För mig har det alltid handlat om att hitta en väg som ska göra att jag får som jag vill ha det, eller en väg som ska visa mig hur jag ska göra för att övertyga en annan om att jag har rätt. Och om jag inte har hittat en väg så har jag alltid skapat en själv. Det har alltid varit jag. Envisa Lovisa.

 

Men under de senaste åren har min envishet fått sättas på prov ett antal gånger och det känns som att jag har tappat bort mig själv lite under tiden som det har varit svårt. Jar har efter många om och men inte alls känt mig lika envis längre. Ingen motivation eller ens lust för att försöka orka. Jag som alltid har varit inställd och målmedveten på min sak har börjat känna att det kanske är enklare att bara ge upp ändå. 

 

Nu sitter denna tatuering på min rygg för att påminna mig att jag kommer att klara mig igenom det mesta, när jag inte tror det själv. För det kommer jag, och det kommer min familj. Tillsammans ska vi hitta vägar genom all denna skit som varit, och all skit som vi kommer att möta framöver. Och när vi inte hittar en väg så ska vi skapa vår egen. Det tror jag på riktigt. <3

/ LOVISA

Anxiety

Ikväll är tredje natten jag lägger mig med ångest. Det går i perioder och just nu har jag en. Det är jobbigt för det finns ingenting som riktigt orsakar och förklarar varför jag känner som jag gör. Allting är bra i mitt liv. Eller jag kan väl inte säga att det inte finns saker jag mår dåligt över, för det finns det. Men just nu är allt så himla bra. Så varför känns det inte bra när nätterna kommer? Jag vet inte. Jag tror det är en blandning av självhat och ??? jag vet ej. Blä allt känns bara så himla tungt. Inte ens de roligaste sakerna jag har framför mig känns värt. Känns typ som att väggarna i mitt rum kommer närmare och att någon trycker ner mitt huvud i en kudde som gör det svårt att andas. Ska man försöka gråta lite kanske? Kanske höra av sig till någon o prata lite? Men prata om vaddå egentligen? Finns ju ingenting att säga, ingenting att sätta ord på. Jag vill blogga och skriva om hur bra mina dagar har varit. Men just nu är det inte bra. Hoppas ni mår bra<3 / lovisa

 

Myself was never enough for me

Jag är så himla öppen som person. Om jag är arg kommer du att veta det, likaså om jag är glad, ledsen, trött, uttråkad, stressad, förvirrad u name it. Du kommer antagligen att få veta saker som du inte ens frågat om. Du kommer att få stå ut med att lyssna på händelser och historier som du inte ens bett om att få höra. Man vet vart man har mig. Har jag en dålig dag så vet alla det för det är sån jag är. Jag utstrålar den känsla jag känner för dagen.

 

Samtidigt är jag så himla stängd. Allt det som ligger mig allra närmast hjärtat håller jag för mig själv. Livrädd för att någon ska råka snudda vid det samtalsämne som berör mig mest, som jag jobbat så mycket för att undvika. För sån är jag, en riktig undvikare. Om det ens finns ett ord som heter så. Jag undviker de situationer jag finner vara allra jobbigast. Just för att det är så enkelt. Så enkelt att packa ihop sin väska och åka till en kompis över natten för att hålla borta ångesten. Så enkelt att mata på avsnitt efter avsnitt av alla möjliga serier för att slippa bli rastlös och låta känslorna som man stängt inne komma ikapp. 

 

För det är så enkelt. Det är så jävla enkelt att ta shot efter shot. Det är så skönt att få glömma verkligheten även om det bara är för en kväll, och vägen dit är så himla enkel. Det är så enkelt att dansa till fötterna gör ont och att skrika och skratta och slippa känna. Det är så enkelt och så jävla skönt att för en gång skull få glömma hur trasigt allting är och hur värdelös och osäker man känner sig. Att slippa känna sig bedömd och osäker när man kliver in i ett rum med människor. Att få veta att när man kommer hem så kommer man inte att somna med ångest för man känner ändå ingenting. Det spelar ingen roll att man får spy i timmar, för att för några timmar sen mådde man ju faktiskt bra. Och det är allt som spelar någon roll.

 

Men när helgen är förbi och allt kommer omkring är man tillbaka där i mörkret. Verkligheten var aldrig försvunnen, och det var varken självkritiken eller ångesten heller. Då är man inte så kaxig längre. Lilla monstret (som inte är så litet) på min axel är tillbaka för att påminna mig om hur dålig jag är som ännu en gång har lyckats klanta till mig. För det är det jag gör, klantar till mig. Om någonting snett, så är det på mig. Och kanske är det för att jag alltid har levt på kanten och testat mina gränser, som folk förväntar sig att det är jag som förstör. Men det gör inget för det är, även i detta fall, så mycket enklare att ha någon som är arg på en istället för någon som frågar hur man mår. Detta för att ännu en gång undvika problemen och slippa känna.

 

Något som jag tycker är sjukt jobbigt är att bli rastlös även om det bara handlar om ett par minuter. Så fort jag inte har någonting att fokusera på så kommer tankar och känslor tillbaka som man tidigare trängt bort. Jag har på senaste fått jättesvårt för att ens försöka göra eventuellt plugg då jag vet att jag har svårt att koncentrera mig vilket leder till rastlöshet och dumma tankar. Jag vet inte när jag senast sov ensam och inte behövde ha en film på att somna till och lampan tänd. Jag vågar inte. Jag är livrädd för mörkret och tystnaden och det handlar inte längre om monstrena under min säng utan numera om monstrena i mitt huvud.

 

Jag försöker att inte visa allt för mycket då jag vet att så många mår dåligt just nu. Men det är jobbigt hörrni. Det tar på krafterna. Det tar energi att hela tiden vara sysselsatt med någonting, 24 timmar om dygnet. Ibland vill jag bara säga förlåt till alla i min omgivning. Säga förlåt för att jag är en dålig dotter, syster, kompis och medmänniska. 

 

Ett osammanhängande och förvirrande inlägg som jag skrivit på i en vecka ungefär. Har skrivit på det lite då och då när allt känns sådär ångestladdat. Vet inte vad jag ville komma fram till egentligen. Kanske bara det att det är inte alltid så himla bra som det ser ut. Jag vet att jag lägger upp många roliga händelser, bilder och shopping. Men jag vill att ni ska veta att allt är inte sådär bra hela tiden. För någon. Och även fast jag inte alltid lägger upp allting här på bloggen så mår jag också dåligt då och då. Tillochmed ganska ofta. Vill inte att ni ska få bilden av mig som en ytlig person för det är jag inte. Känner väl mest bara att jag behövde skriva av mig någonstans och nu fick det bli här. <3

/ L

it's not always easy

Hej bloggisen. Förlåt för dålig uppdatering från min sida. Finns så många runt omkring mig som inte mår så bra just nu som gör att man blir distraherad. Önska jag kunde ta hela världen i mina armar och bara krama bort all smärta. Livet är så himla, himla super orättvist och det gör ont att inte kunna göra skillnad. Hursomhelst. Jag återkommer när jag känner för det igen, kanske ikväll, kanske om en vecka. Ta hand om er och se till att krama om era nära och kära<3

/ Lovisa

Upp